Jag älskar dig SSU, men jag vill inte förlora mig själv.

Funderat länge och väl om jag skulle publicera detta men varje gång har slutsatsen blivit densamma: Publicera. Detta är ngr av mina tankar direkt efter kongressen, en del känslor och tankar har svalnat, andra saker har hunnit smälta och en del intryck grubblar jag fortfarande på. Men allt är ju inte svart och vitt såklart, självklart hade kongressen fina stunder men det är inte dem jag försöker reda ut i mitt inlägg
__________________________________________________________________________________________

Nyss hemkommen från min första SSU-kongress. Och vad ska man egentligen säga? Att det var fantastiskt? Att det var det roligaste jag någonsin gjort? Nej, tyvärr var det inget av ovanstående. Snarare en dämpad upplevelse, med en del ljusglimtar, som lämnade många frågetecken, tankar och funderingar.

Jag älskar SSU. När jag gick med i SSU 2009 var det som kärlek vid första ögonkastet. SSU inte bara välkomnade mig utan tog mig med storm. Från den dagen jag klev in på Expen dröjde det inte länge innan jag började hänga där var och varannan dag. Det var mitt nya hem med min nya familj. Jag trivdes som fisken i vattnet. Mitt engagemang verkade aldrig vilja ta slut och när jag valdes in i DS 2010 kunde jag inte hejda alla projekt jag ville vara delaktig i. Men med tiden kom också rykten och skitsnack om olika distrikt och personer inom SSU. Fördomarna florerade. Jag har aldrig varit en person som pallar skitsnack. Jag pallade det inte nu heller. Jag vill skapa mig en egen uppfattning först, innan jag lyssnar på andrahandskällor. Så, jag skapade ett filter. För det var det enda sättet att inte bli påverkad. Kanske hade dessa personer rätt i sina analyser om SSU internt, men so what? Det är inte deras uppgift att subjektivt förmedla en bild som kanske eller kanske inte stämmer.

Så kanske hade jag kommit till det stadiet i en relation där man upptäcker alla sidor hos den man är tillsammans med. Vissa av dessa sidor hos SSU är ganska svåra att acceptera, oavsett hur stor kärleken är till organisationen. För någonstans så kommer man till en punkt där man antingen kväver det man känner eller inser att det är destruktivt det man håller på med. Man behöver förändring för att inte förlora sig själv i förmån till den andra.

2011. Dags för kongress. Efter 1,5 dags peppande förkurs med massa härliga SSU-tjejer var det dags för kongress. Jag var taggad. Men ganska snabbt insåg jag att mina farhågor var bekräftade. Folk verkade glömma det man pratat om hemma, att distrikt och politisk “falang” inte skulle spela någon roll. Det var inte bara hur man betedde sig mot andra distrikt utan också inom sitt egna som gjorde mig besviken. I SSU ska debatten vara högt och lågt i tak. Men ibland kändes det verkligen som toppstyrt där några få bestämde vad alla andra skulle tycka. Det är INTE okej. Det är aldrig okej.

Samtidigt som kongressen var ganska lugn, det fanns bra diskussioner och konflikterna var tämligen få så kändes fortfarande stämningen full av mygel och prat bakom folks ryggar. Jag förstår spelet. Men jag hatar det också. För hur ska SSU kunna utvecklas och gå vidare om den uppmaning man får som nytt ombud på kongressen är:
“Häng inte upp dig på det utan var nöjd med vår delegations insats”.

För mig handlar inte detta om att jag var missnöjd med de beslut som togs på kongressen. Överlag var jag mycket nöjd med både vad vår delegation och hela SSU drev igenom. Det handlar snarare om på vilket sätt folk behandlar varandra och på ovilligheten hos folk att förändra det mönster och de strukturer man faktiskt är medveten om.

Jag älskar politik. Jag vill fortsätta med politik i resten av mitt liv. Men jag vägrar att göra det under dessa omständigheter. Vissa kanske säger att det gör mig svag. Då får de säga det, för jag skulle aldrig kunna titta någon annan i ögonen och veta att jag bidragit till fult spel och tryckt ner andra människor. För mig är framgång, styrka och mod att våga stå upp för de ideal man tror på. Inte låta sig underkastas och acceptera en viss struktur, bara för att man vet att det är så. Varför acceptera en kultur som både är osund och fördomsfull? Varför tro att det alltid kommer vara, att det aldrig kommer förändras? Varför inte ta sitt ansvar och se till att nästa generations SSU:are inte behöver leva i denna kultur? Varför föra denna kultur vidare, när man vet att den är skadlig?

Jag vill inte vara slav under ett maktspel, som dessutom med tanke på allt som hänt i Norge den senste tiden inte bara känns onödigt och obetydligt utan också fruktansvärt omoget. Väx upp SSU. Var den kraft jag vet att SSU kan bli. Om vi vill förändra världen, måste vi börja med att förändra oss själva.

Nu låter det som att jag kommer överge SSU. Det kommer jag inte. Det finns fortfarande tillräckligt många människor inom SSU som jag vet vill kämpa för att SSU ska bli mer öppet, demokratiskt och friare för alla medlemmar. Min tro på SSU är fortfarande stor, liksom tron på att SSU kan göra världen lite, lite bättre.

Jag vet inte om jag kommer vara med på nästa kongress. Kanske. Kanske inte. Jag vet att jag måste smälta denna kongress i alla fall innan jag kan börja tänka på en ny. Men jag hoppas innerligt att detta inte kommer förändra mitt engagemang inom SSU. För jag älskar SSU. Jag vill vara med och förändra samhället. Jag vill vara med och bidra med det lilla jag kan.
Jag vill fortsätta skapa en bättre värld tillsammans med SSU.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s