2011 – året jag aldrig kommer att glömma

Nyårsafton. Igen. Ännu ett nytt år bakom hörnet. Dags att se tillbaka på 2011. Det har varit ett händelserikt år. Tiden har bara runnit ifrån en, i början av året gick jag fortfarande i 2:an, nu är jag på väg in i min sista termin på gymnasiet. Hur konstigt känns inte det? 2012 kommer med andra ord föra med sig nya och stora förändringar i livet. I maj tar jag studenten och efter det ligger framtiden framför mig. Det finns inga specifika önskemål eller planer än, bara lösaktiga drömmar och visioner om frihet, lycka, självständighet och något nytt. Det känns bra, det känns rätt. Det är dags att gå vidare i livet helt enkelt. Dags att se utöver den bubbla som gymnasiet är. Men innan jag gör det är det tid för lite reflektioner kring året som gått.

2011 var helt otroligt på så många sätt, samtidigt som det var oerhört tungt också. 2011 var året som bjöd mig på så mycket, som gav mig så mycket möjligheter och det är ett år jag aldrig kommer att glömma. 2011 blev jag internationell ledare i SSU Göteborg, något jag drömt om sedan jag blev aktiv inom SSU. 2011 var året då många drömmar förverkligades, saker som jag tidigare fantiserat om blev verklighet.

2011 var året då jag fyllde 18!!! Jag trodde nästan aldrig denna dag skulle komma men it finally did! Min första tid som myndig präglades av 18-årsfester, några härliga utgångar men desto fler spontana, underbara sommarkvällar och vinternätter på ställen som Cans, Cicero, Queens och allt annat som Göteborg har att erbjuda.

Sommaren 2011 var fylld av härliga musikupplevelser. Siesta-festivalen i Hässleholm bjöd på Daniel Adams-Ray en fullständigt underbar sommardag. Rebecca & Fiona förvandlade hela Siesta till en enda stor klubbscen och Håkan Hellström förgyllde Hässleholmsnatten. För att inte tala om The Kooks som gjorde publiken GALEN.

Göteborg ville inte vara sämre. Where The Action Is introducerade mig till ett nytt favoritband, Brandon Flowers, medan Coldplay stabilt höll sin plats som favorit hos alla göteborgare. Vilken kväll. Way Out West avslutade sommaren på ett magnifikt sätt. Prince visade att han inte bara är en diva utan en kung utan dess like. Kanye West var sådär galen som bara han kan vara, men oh boy vilken show han bjöd på! OCH bästa, coola, fenomenala och underbaraste Robyn totalt svepte banan med oss alla och bjöd på en feeeet show jag sent kommer att glömma!


Sommaren var helt galen, vem trodde att jag skulle få uppleva 2 underbara semesterveckor i Turkiet, för att direkt åka vidare till ett kokande Kurdistan där ALLT var annorlunda men jag kunde inte älska det mer. Jag stannade bara några dagar men söp in alla intryck, nya möten och erfarenheter tills jag inte kunde få plats med mer. Jag avrundade sommaren med en grym resa till Österrike och IUSY med fina SSU:are och hann knappt packa om innan det var dags att åka upp till Stockholm för min första SSU-kongress.

Men sommaren präglades av en stor händelse som lämnat få oberörda. 22 Juli. Utöya. AUF. Norge. Det går inte att beskriva i ord, även om man försöker så är hela händelsen så surrealistisk på något sätt. För hur förklarar man att oskyldiga ungdomar fick offra sina liv, på grund av sitt politiska engagemang? Det går inte. Det enda man kan göra är att gå vidare med sitt liv men aldrig glömma de som dog den 22 juli och hedra deras minne genom att fortsätta engagera sig för ett mer öppet, demokratiskt och tolerant samhälle.

På grund av just detta kändes det så rätt att åka till Bergen och hjälpa AUF där med lokalvalrörelsen. Och vilken resa det blev! Tiden i Bergen tillsammans med alla AUF:are och SSU:are är något jag för alltid kommer att minnas som något av det finaste jag upplevt. Tack.

Hade även en jättefin upplevelse i Köpenhamn och valrörelse tillsammans med DSU. Jag träffade också fina Anna och tillsammans med Filip och Robin skapade vi en vänskap jag tror och hoppas kommer hålla för resten av våra liv.

Hösten var galet upptagen, började 3:an, planerade FN-konferensen och försökte allmänt hänga med i mina egna svängar. Under en tid kändes SSU snarare som ett heltidsjobb än en fritidssyssla men när FN-konferensen väl stod klar och 130 engagerade SSU:are var på plats, ja då var lyckan obeskrivlig. Sedan kom samtalet, kanske det absolut mäktigaste jag fått i mitt liv. För, en helt vanlig höstdag, får jag frågan om jag vill besöka de västsahariska flyktinglägren i Tindouf. En fråga och ett folk som länge berört mig. Det fanns ingen tvekan, det var bara att packa väskorna, ansöka om visum och ta ledigt från skolan.

När jag nu kollar tillbaka på året så är jag så glad över allt jag fått uppleva. Samtidigt kan jag känna en känsla av sorg, ånger och vemodighet över att vissa personer som betyder mycket för mig fått stå tillbaka. Det är spännade och roligt att vara upptagen men ibland är priset högt för att göra det man verkligen brinner för. Jag tror att det är värt det i slutändan och jag vill tro att det går att kombinera sina olika liv men vissa dagar är tuffare och får en att ifrågasätta vad som är viktigt i livet. Jag ångrar inte allt jag fått uppleva eller alla saker som jag gjort som krävt tid och engagemang men ibland önskar jag att vissa saker i ens liv var precis lika självklara som det jag brinner för.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s