SNART TYSTNAR MUSIKEN.

Jag skulle generellt sett se mig som en glad, positiv och drivande person som tycker livet är för kort för att se tillbaka, ångra eller inte våga ta chanser när de kommer. Men ibland dyker sådana där stunder upp då man bara känner stort vemod och en rejäl dos ångest över vissa saker och val i ens liv. Det är svårt att förklara och det är svårt att förstå. Jag har ganska lätt att prata och träffa nya människor. Jag har alltid gillat sociala sammanhang där det finns mycket energi och saker som händer. Men jag ska inte sticka under stol med att det finns ytterst få som jag verkligen är 100% bekväm med och som jag vågar och vill öppna upp mig inför.

Men när man väl hittar de där människorna man känner att man kan vara trygg med, både i deras sällskap men även i sig själv, ja då är det en känsla som är svårslagen. Även om jag har lätt att tycka om och lära känna nya människor och ofta haft en känsla av att vara en ganska bra människokännare så har jag på senare tid känt mig allt mer osäker på mina egna bedömningar. Det känns som att jag de senaste åren fått allt mer svårt att avgöra i den där gråzonen mellan en person som man umgås med för stunden och nån som kommer förbli en vän resten av ens liv. Vissa personer som jag trodde skulle vara livslånga vänner har jag glidit bort från totalt. Och jag har samtidigt insett att just den separationen, när man är i gränslandet mellan att vilja kämpa och lappa ihop vänskapen till att känna att kanske, kanske är det bara bäst att låta det bli som det blir. Rinner det ut i sanden så gör det – då var det inte menat från början. Växer det tillbaka – ja, då var det meningen att det skulle bli så. Det sägs att allt händer av en anledning. Ibland är det svåraste, oförståeligaste och mest smärtsamma att acceptera och ta in.

Det finns en del personer som gjort så stort avtryck hos mig. Som jag alltid varit fast övertygade om att de kommer finnas i mitt liv om 5, 10, 20 år men som idag gör att jag lider av stora samvetskval. För ibland kan jag känna att man bara slåss för illusionen och det man en gång drömde om istället för att se vad som finns här och nu. Vad som faktiskt är den krassa verkligheten. Kanske är det så att ibland så finns det inget kvar att kämpa för. Ibland har man bara växt upp, förändrats och växt ifrån varandra. Men fan, det gör ändå ont att tänka på. En vänskap som helt plötsligt bara dör ut. Det mest smärtsamma är kanske att den egentligen redan var på väg att dö även när man trodde att den fortfarande var levande. Jag vet inte vad som är mest smärtsamt. Att inse, sakta men säkert, att det här är slutet. Nu finns bara minnena kvar. Eller att inse att kanske det kanske inte betydde så mycket som man en gång trodde. Att undra om det hade kunnat sluta annorlunda. 

Ikväll är en sådan kväll då jag funderar på om jag valt fel ibland. Om jag prioriterat fel och offrat några av mina vänner på bekostnad av det. Jag tänker, är det såhär det är för folk som väljer sin karriär framför allt annat? För det är ju precis sån jag inte vill bli. Men samtidigt vill jag inte behöva välja. Jag vill kunna ha båda två. Både det jag brinner för och mina vänner. I slutändan tror och hoppas jag att de människor som i framtiden kommer stå mig närmast också kommer förstå att politiken för mig inte bara är något jag gör för att det är kul och viktigt utan det är en del av mig och mitt liv. Jag har fått saker från mitt engagemang som jag för alltid kommer vara tacksam för och bära med mig resten av mitt liv. Ibland måste man välja. Kanske är de vänner jag nu tappat personer som det enda vi hade gemensamt var en period i livet tillsammans. För det är först nu jag insett skillnaden på att växt upp tillsammans, delat samma historia och minnen till att faktiskt dela samma intressen och känna en verklig gemenskap med varandra. Jag har nog aldrig riktigt insett det förrän nu och jag har nog aldrig förstått vilken monumental skillnad det faktiskt är.  

Så. Det är kanske dags att inse att det är över. Nu är det dags för nästa kapitel. Men även om ens rationella del inser att det är vad det är och att man får bara acceptera situationen och gilla läget så är det lik förbannat svårt att inte känna smärta och vemod. Separation är något av det svåraste som finns. Även när man vet att det är rätt så känns det lika svårt varje gång. Det är lättare sagt än gjort. Någonstans tror jag att man alltid kommer behålla en gnutta inom sig av hopp på att det kanske ändå ordnar sig i framtiden. Det kanske blir vad det en gång var. Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar människan.

Fan. Jag önskar att det aldrig blev såhär men sånt är livet. Jag ska leva som jag lär. Från och med nu ska jag se framåt, det är dags att sluta rota och gräva i det som hänt och inse att då var då och nu är nu.
Framtiden är vår, det är jag helt övertygad om.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s