Det handlar i slutändan om utsatthet, inte iphones eller rikedom.

2011 var året då ordet barnfattigdom slog igenom på riktigt. Plötsligt pratade alla om detta och alla var överrens om att detta inte var något bra. Kanske inte så konstigt. Om man tar det faktum att ordet bestod av två delar – barn och fattigdom – så kan alla räkna ut att de flesta drar slutsatsen att detta låter ju förfärligt och ovärdigt ett land som Sverige. Men det man inte gjorde var att diskutera vad barnfattigdom egentligen innebär. Det blev väldigt mycket etos och patos men inte så mycket logos.

Känslor i politiken är bra, jag vill se mer och fler känslor än vad som finns idag. Allt får inte bli siffror och statistik. Men det är farligt när man skriker emotionella ord utan att förklara innehållet och orsaksfaktorerna. Det förenklar och fördummar hela debatten, framförallt försvårar det möjligheterna till att lösa problemet. Barnfattigdom innebär inte att det är  barn i sig som är fattiga. Det är föräldrarnas utsatthet som blir en direkt konsekvens för barnens välmående. 2013 kan vi se att det fortsatt är alltför många föräldrar som har det svårt att få ihop vardagen och som tvingas kämpa för att tillgodose de mest grundläggande behoven för sig själva och barnen.

Varför är det så? Anledningen stavas ökade klyftor. Den som påstår att fattigdom inte är relativ har inte förstått mycket. Den är i allra högsta grad relativ och den handlar inte primärt om materiella ting. Det handlar om utsatthet, stigmatisering från samhället och att hamna i periferin från det som betraktas som “normalt.” Det går naturligtvis inte att jämföra fattigdom i Afrika och Sverige då förutsättningarna är så vitt skilda. Det enda sättet där man kan och bör jämställa olika länder är när det handlar om den upplevda utsattheten. För den är precis lika stor och jobbig oavsett vart i världen man bor. Känslan av att inte höra till, inte kunna delta på samma villkor och att alltid behöva hitta bortförklaringar finns överallt, hos såväl barn som vuxna.

Det är dags att sluta fokusera på ordet barnfattigdom och börja förstå dess innebörd och konsekvenser. Det handlar om strukturer i samhället. Det handlar om fallerade trygghetssystem. Det handlar om att samhället inte räcker till och att de som får lida allra mest är de som kan göra allra minst. I grund och botten så ser jag det som den absolut största symbolen för frihetsinskränkning. För det är en frihetsfråga att alla barn ska känna att de växer upp med hela världen inför deras fötter, en värld där de har alla möjligheter att lyckas. Därför blir jag trött när jag hör säga att barn i Sverige inte skulle befinna sig i minst lika utsatta positioner som andra barn i världen. Det handlar inte om det ytliga utan om upplevelserna och känslorna hos varje människor.

I Sverige kanske människor inte svälter till döds men det förringar inte deras problem eller utsatthet. 

One thought on “Det handlar i slutändan om utsatthet, inte iphones eller rikedom.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s