Hemma igen efter en fantastisk vecka på Bommervik. Känns otroligt konstigt. Det har varit en helt oförglömlig tid och jag kommer alltid att minnas veckan tillsammans med DLU Ambitious med värme, glädje och stolthet. Hur fasen sammanfattar man en vecka som mycket väl kan ha tagit över förstaplatsen som ens bästa SSU-minne?
Det går inte i ord att beskriva hur tacksam jag är över allt veckan givit mig eller hur mycket jag den verkligen behövdes. Min höst har varit stressig och ganska tuff stundtals, inte bara för att partiet haft det jobbigt utan det har även varit mycket med SSU: först en omtumlande och stundtals chockartad kongress, sedan FN-konferens, resa till Tindouf och mycket annat. Många frågetecken har väckts och tvivel inför framtiden inom SSU har stundtals varit närvarande. Inte att jag skulle överväga att sluta i SSU – mitt engagemang för en rättvis, jämlik och fri värld har alltid varit och kommer alltid vara så mycket större än både SSU och det socialdemokratiska partiet men för mig har den evigt återkommande frågan varit: På vilket sätt vill jag vara med? Vill jag verkligen spela det spel som kanske krävs? Är det värt det?
Och det återkommande svaret har alltid varit – NEJ, det är inte och kommer aldrig vara värt det.
För jag tror på en organisation byggt på dess värderingar som lever som de lär.
En organisation som är i ständig rörelse – precis som dess medlemmar och samhället i övrigt.
Jag tror på en organisation som drivs av ett gemensamt mål – inte av att ständigt motarbeta varandra eller hävda sin egen position.
Jag tror på en organisation som vågar se sina egna svagheter och växa utifrån dessa till något ännu bättre.
Jag tror på en organisation som aldrig tvingar medlemmarna att bli eller fostras in till något de inte är – en organisation som vet att de inte har råd att offra några ungdomars politiska engagemang för att de tror att det är värt det i slutändan.
Jag tror på en organisation som inser att medlemmarna är det allra viktigaste de har och att så fort andra saker – makt, pengar, prestige, stolthet, rädsla, storhetsvansinne, traditioner, ritualer, gamla kvarlevor, normer – blir viktigare än medlemmarna så är det första steget mot att gräva sin egen grav.
Det veckan på Bommers har visat mig är att det finns hopp. Det finns människor som besitter en sådan värme, engagemang, kunskap, drivkraft och inspiration att de visar precis varför man borde vara och är stolt SSU:are, de dagar då man faktiskt tvivlar.
Alla föreläsningar och pass har varit grymma. Alltifrån att prata ledarskap, demokratiska mötesformer och retorik till jämställdhet inom vår egna organisation och att se internationell politik utifrån ett helhetsperspektiv, inte bara problem- och konfliktbaserat har varit så givande. Men trots allt är det inte föreläsarna utan alla de fina SSU:are i min DLU-grupp som gjort hela veckan. Det är dem som utmanat mig med andra perspektiv i debatten, det är dem som peppat och inspirerat mig, det är dem som fortsatt diskutera politik och allt annat långt efter föreläsningarnas slut. Det är dem som visat hur framtidens SSU och Sverige kan komma att se ut. Ni är så fantastiska att jag saknar ord och jag är så stolt att få tillhöra samma organisation som er.
När vi igår satt tillsammans och skulle sammanfatta veckan var känslan obeskrivlig. Det kändes så tungt att lämna er och det gjorde nästan ont att veta att för varje sekund som gick var det ett steg närmare hejdå. För jag kommer att sakna, jag saknar redan, all den inspiration och drivkraft ni ger mig varje gång vi setts under veckan. Jag blev så berörd av att höra alla prata om allt som hänt under veckan och att minnas tillbaka på första dan då det kändes som att vi hade all tid i veckan. Jag visste knappt vad jag skulle säga men ni ska veta hur tacksam jag är för att ha fått chansen att träffa er och vilken ljus start på 2012 ni bidragit till.
Till sist vill jag tacka de bästa handledare en SSU:are kan önska sig:
SERGIO: När jag först träffade dig hade jag väldigt svårt att få grepp om dig. Du gav ett litet splittrat intryck skulle man kunna säga 😉 Men ju längre veckan gick och desto mer jag lärde känna dig insåg jag vilken fantastisk människa du är! Du sprider en glädje och värme i ett rum som få människor lyckas göra. Samtidigt har du en otrolig seriös sida som en ledare också måste kunna ha. Du är inspirerande och det är svårt att se en person som inte känner harmoni med att tillhöra en grupp som du leder eller ingår i. SSU ska vara oerhört tacksamma över att ha haft dig i sin organisation.
LINNEA: När vi träffades på min första förbundskurs, debattutbildningen 2010, slogs jag av hur cool du var och vilken total orädsla du hade. Du sa de saker folk ville säga men inte alltid vågade. Det är så sjukt häftigt att se hur du bara fortsatt växa från dan vi först träffades. Du har ett tålamod som få och du bär en egenskap få människor och framförallt politiskt aktiva besitter: Förmågan att lyssna.
Tack för att du lyssnat på mina oändliga haranger under veckan och för att du peppat mig något helt otroligt.
SARA: Vart ska man börja egentligen? Du är coolheten personifierad. Du visar att en ledare inte måste vara PK hela tiden eller rädd för att sticka ut. Tvärtom visar du varför man ska och borde säga vad man verkligen tycker och vilket stort ledarskap man faktiskt visar på då. Du är en person jag verkligen ser upp till och en person som jag ständigt beundras över och är så, så stolt över att både ha som vän och som medlem i SSU. Din humor är galen och att diskutera med dig är aldrig tråkigt! Fortsätt vara den engagerade, omtänksamma och fina människan du är och lova mig att du ALDRIG blir tråkig och stel utan fortsätter vara sådär crazy, galet spontan som bara du kan vara!
Avslutningsvis: Tack för att ni är så jävla bra!
#DLUambitious #Bommers12 #SSU
hannalindquist 