I över två år har kriget varit vardag i Syrien. I Sverige har man kunnat läsa i tidningen om svåra drabbningar mellan rebeller och regeringsstyrkor, hört på radion hur bomber faller och sett på TV hur städer ödelagts av krigets vardag. Men hur mycket du än läser, lyssnar eller tittar är det svårt att på riktigt förstå vad som händer precis framför ögonen på oss. Man tror att det är bilder av förödelse, blod och hopplöshet som är det som påverkar en allra mest. Det trodde jag också. Hur många gånger har jag inte följt rapporteringarna från Syrien och förbannat både Assad-regimen såväl som omvärlden? Inte kunde jag då tro att det var en helt vanlig dag på Liseberg som skulle komma att beröra mig djupt.
På Liseberg är vi vana vid att gäster inte alltid förstår hur man ska registrera och aktivera sina års- eller guldkort. När sedan gästen i fråga inte kan svenska blir det såklart ännu jobbigare. Eftersom vi möter många tusentals kunder varje dag kan det bli påfrestande i längden. Idag kom en familj med fyra barn till min kassa. Barnen hade alla guldpass men hade inte registrerat dessa. Föräldrarna skulle ha årskort. Barnen är sjövilda och skriker saker hela tiden, försöker ta sig in och föräldrarnas svenska är närmast obefintlig. En kommunikationsutmaning utan dess like har uppstått. Jag försöker gestikulera, prata med barnen och ett tag tar både irritationen och hopplösheten över hos mig:
Hur tusan ska jag lyckas med detta?
Efter att med mycket möda fått in ett av barnens personuppgifter korrekt räcker mamman fram ID-handlingar för barnen. Det visar sig vara beviset för deras permanenta uppehållstillstånd. När jag vänder på kortet ser jag att familjen kommer från Homs – en av de värst drabbade städerna i Syrien. Då känner jag plötsligt hur viktigt det är för mig att hjälpa dem – en familj som för inte ens ett års sen kom till fredliga Sverige från något som kan beskrivas som helvetet på jorden. Det förefaller sig ganska naturligt att de inte kan svenska så bra ännu och att de antagligen undrar vad jag vill dem. Och jag inser hur tufft det måste vara för dem att komma till ett land där ingen förstår dem och det enda de vill är att deras barn är i trygghet och får en bra uppväxt. Jag hoppas de kommer tillbaka till Liseberg många gånger och att det kan vara en liten tröst efter allt de varit med om.
Närmare krigets Syrien än detta ögonblick har jag aldrig varit. Det är så svårt att ta in det faktum att dessa busiga men pigga barn och tålmodiga föräldrar för inte ens ett år sedan flydde från det värsta man kan vara med om nu stod framför mig och ville in på Liseberg.
hannalindquist 