HÅKAN – 7 JUNI

Idag blev mitt liv lite mer fulländat. Jag lyckades fixa biljetter till älskade Håkan. På Ullevi. I sommar. Det kommer bli episkt. Den här onsdagspeppen är svårslagen – nu ska jag försöka fokusera på regleringsbrev, förordningar och andra saker för att klara min hemtenta.

November

Tiden går ruskigt snabbt. Jag har haft en riktigt bra höst faktiskt. Det har varit mycket politik och andra spännande saker. Nyligen var jag i Stockholm där vi hade internationella gäster från Ujsario på besök. Vi hade planerat ett fullspäckat program med bla seminarium och studiebesök. I december åker vi ner till deras kongress vilket känns sjukt spännande. När jag tänker på det inser jag hur lyckligt lottad jag är som fått uppleva så mycket tack vara mitt engagemang och politiken, Jag hoppas verkligen alla tar chansen, för det finns så mycket att lära och uppleva.

Har för övrigt upptäckt två riktigt grymma serier. Vilket i mitt liv inte är av helt obetydligt karaktär. Prison Break plöjde jag igenom inom loppet av nån vecka eller två (okej, kanske tre). Det är en sån där serie som jag minns var stor när jag var yngre men som jag aldrig riktigt följde. Men säsong ett, wow! Sjukt bra och trots att serien kanske inte följer samma kvalitet rakt igenom så är skådespelarna ruskigt bra och många karaktärer förblir oförglömliga.

Mitt andra stora beroende för tillfället är Scandal. Jag är ju en sån person som växte upp med Grey’s Anatomy men övergav den tämligen snabbt, precis när det började gå utför skulle jag vilja påstå. Så därför nådde aldrig Scandal, som ju är skapad av Shonda Rhimes, riktigt min radar förrän jag helt plötsligt fick för mig att nu skulle jag minsann börja kolla. Och för den politikernörd men också medieintresserade så har jag verkligen hamnat i himmelen. Så sjukt spännande, rolig och beroendeframkallande serie. Framförallt måste jag ge stort praise till Kerry Washington. Hennes porträtt av Olivia Pope är helt fantastiskt bra. Blir nästan exalterad bara utav att tänka på serien och vad som ska hända härnäst!

Orange is the new black

Vid det här laget vet ni att jag är en riktig nörd när det kommer till TV-serier. Få saker gör mig lika nöjd som att upptäcka en riktigt bra serie. Senaste upptäckten är Netflix egna serie Orange is the new black. Denna omtalade serie var precis lika intressant och välskriven som alla hade skvallrat om.

Det är tydligt att serien är en tydlig kritik mot fängelsesystemet och rättsväsendet överlag. För det man kan ifrågasätta är huruvida ett 15 månader fängelsestraff för en person som sedan många år tillbaka levt ett välordnat medelklassliv kommer hjälpa hen? Risken att det lockar fram andra, inte så smickrande, egenskaper och handlingar är överväldigande stor.Men serien lyckas inte bara åstadkomma befogad samhällskritik utan också porträttera människorna inne bakom murarna på ett gripande sätt. Det är just personporträtten och att vi får lära känna de intagna steg för steg som är behållningen.

Höstläsning

Det verkar aldrig bli nån ordning på det här bloggandet. Men som vanligt är det fullt upp med det mesta i mitt liv. Politik och plugg slukar all min tid. Och jag som skulle ta det lugnare denna hösten. Well, well. Däremot har jag hunnit läsa mycket böcker vilket varit riktigt kul. När jag var yngre läste jag hur mycket som helst, sedan började jag gymnasiet och det hanns liksom aldrig med mellan skola och mitt nyfunna engagemang. Men nu har jag tagit tag i det och det är hur kul som helst. Nedan tänkte jag rekommendera några av mina senaste kap.

Om du är intresserad av modern politisk historia är detta en bok för dig. Speciellt om du är fascinerad av politisk kommunikation och Moderaternas smått på makalösa resa från botten till toppen. Mycket av det Pihlblad skriver om vet vi redan men det gör inte boken mindre läsvärd för det.

Det här är en bok om politik, om drömmar och om uppoffringar. Om unga människor som lever, andas och drömmer om politik. Det är en berättelse om det fantastiska med politiken men också en om politikens bakgård. Fascinerande tar Nilsson oss igenom några av de mest uppmärksammade fallen under 2000-talet.

Som vanligt skriver Wennstam med en kittlande nerv som känns lika mycket skönlitterärt som samhällskritiskt. I denna rafflande bok får vi ett stycke nutidshistoria som väcker frågor kring tolerans och öppenhet. Rättsväsendet i Sverige förblir ett hett samtalsämne och boken tar upp det högst relevanta ämnet homofobi.

Tack Anna Lindh.

Igår var det 10 år sedan Anna Lindh gick bort. Jag var 10 år gammal när det hände. Jag förstod då att något stort och tragiskt hade inträffat. Men det är först nu, många år senare som jag på allvar inser vilken betydelse och inverkan hon hade på sin omgivning. Hon satte avtryck på SSU, i socialdemokratin, i Sverige och i världen.

För mig har hon kommit att bli en stor förebild och inspirationskälla. Anna Lindh förkroppsligar så mycket av vad politik handlar om för mig. Hennes kamp för alla människors lika värde, för den internationella solidariteten och för en hållbar värld måste också i framtiden förbli socialdemokratins främsta drivkrafter.

Det är med stor saknad och sorg jag tänker tillbaka på det som hände 2003. Många frågor om vad som kunde varit. Men framförallt en stark känsla av att det är vår plikt att förvalta och driva Anna Lindhs politiska gärningar vidare.
Tack Anna Lindh, för allt du var och stod för.

Valrörelse i Oslo.

Hej!

Nyligen kom jag hem från Oslo där jag tillsammans med drygt 40 SSU:are kampanjat för Arbeiderpartiet. Det var som alltid väldigt kul att få befinna sig i en valrörelse. Tyvärr var slutresultatet inte lika roligt men ljuset i det norska mörkret är fantastiska AUF som fortsätter sin outtröttliga kamp för ett öppet och mer rättvist samhälle.

Hej höst – hej nystart.

Tänker varje gång jag börjar skriva på ett inlägg att jag borde uppdatera mer. Men ändå verkar tiden rinna iväg och alla dessa måsten hinner ikapp en. Snart är det september och det har verkligen varit en fullspäckad sommar. Har inte riktigt känt att jag hunnit med allt det jag velat samtidigt som det också varit en fruktansvärt trevlig sommar. Mycket jobb har det blivit men även lite Almedalen, SSU-kongress, Paris och andra trevligheter här i stan.

Hösten har fram tills nu varit lite oklar. Jag har pendlat mellan att plugga, resa eller säsonga i Alperna. Men nu verkar det bli studier som gäller och det ser jag faktiskt fram emot. Studentlivet är himla roligt faktiskt och ska bli spännande att fortsätta MKV-programmet. Annars lär det bli fullt upp med Fairtrade och jagvillhabostad.nu till hösten.

Vackra Visby

Oj, vad sommaren har gått fort. Det känns redan som en evighet sedan som jag besökte Visby för första gången och upplevde allt ståhej kring Almedalsveckan. Jag förälskade mig i Visby så fort färjan lade till på denna vackra paradisö. Det lär inte bli sista gången jag besöker fantastiska Gotland. För visst, Almedalsveckan var en makalös cirkus men också en häftig oas för alla oss som är intresserade av samhälle, politik och media.

Tänkte passa på att bjuda på lite bilder från veckan:

Hej Almedalsveckan!

Då var det dags för sommarens stora politikerhändelse. Almedalsveckan. Det är med skräckblandad förtjusning som jag är här. Skräck för att det är något av ett sjukt jippo där hela Sveriges maktelit samlas för att pimpla rosé och ägna tid åt intern beundran. Förtjusning för att det finns inget bättre ställe att vara på om man älskar politik. För under Almedalsveckan äter, sover och andas man politik. Jag är här för att gå en utbildning arrangerad av Fairtrade. Kul! Dock lite synd att vara såpass uppbunden att jag inte riktigt hinner gå på olika seminarium och mingel.

Imorgon ska jag däremot företräda jagvillhabostad.nu Göteborg i ett frukostseminarium anordnat av Fastighetsägarna. Det ska bli riktigt kul och en aning nervöst… Jag borde med andra ord se till att förbereda mig. Men det ska nog gå bra!

Nu drar jag in till Visby och hänger lite innan allt börjar på riktigt ikväll.

Krigets Syrien har aldrig varit så nära

I över två år har kriget varit vardag i Syrien. I Sverige har man kunnat läsa i tidningen om svåra drabbningar mellan rebeller och regeringsstyrkor, hört på radion hur bomber faller och sett på TV hur städer ödelagts av krigets vardag. Men hur mycket du än läser, lyssnar eller tittar är det svårt att på riktigt förstå vad som händer precis framför ögonen på oss. Man tror att det är bilder av förödelse, blod och hopplöshet som är det som påverkar en allra mest. Det trodde jag också. Hur många gånger har jag inte följt rapporteringarna från Syrien och förbannat både Assad-regimen såväl som omvärlden? Inte kunde jag då tro att det var en helt vanlig dag på Liseberg som skulle komma att beröra mig djupt.

På Liseberg är vi vana vid att gäster inte alltid förstår hur man ska registrera och aktivera sina års- eller guldkort. När sedan gästen i fråga inte kan svenska blir det såklart ännu jobbigare. Eftersom vi möter många tusentals kunder varje dag kan det bli påfrestande i längden. Idag kom en familj med fyra barn till min kassa. Barnen hade alla guldpass men hade inte registrerat dessa. Föräldrarna skulle ha årskort. Barnen är sjövilda och skriker saker hela tiden, försöker ta sig in och föräldrarnas svenska är närmast obefintlig. En kommunikationsutmaning utan dess like har uppstått. Jag försöker gestikulera, prata med barnen och ett tag tar både irritationen och hopplösheten över hos mig:
Hur tusan ska jag lyckas med detta?

Efter att med mycket möda fått in ett av barnens personuppgifter korrekt räcker mamman fram ID-handlingar för barnen. Det visar sig vara beviset för deras permanenta uppehållstillstånd. När jag vänder på kortet ser jag att familjen kommer från Homs – en av de värst drabbade städerna i Syrien. Då känner jag plötsligt hur viktigt det är för mig att hjälpa dem – en familj som för inte ens ett års sen kom till fredliga Sverige från något som kan beskrivas som helvetet på jorden. Det förefaller sig ganska naturligt att de inte kan svenska så bra ännu och att de antagligen undrar vad jag vill dem. Och jag inser hur tufft det måste vara för dem att komma till ett land där ingen förstår dem och det enda de vill är att deras barn är i trygghet och får en bra uppväxt. Jag hoppas de kommer tillbaka till Liseberg många gånger och att det kan vara en liten tröst efter allt de varit med om.

Närmare krigets Syrien än detta ögonblick har jag aldrig varit. Det är så svårt att ta in det faktum att dessa busiga men pigga barn och tålmodiga föräldrar för inte ens ett år sedan flydde från det värsta man kan vara med om nu stod framför mig och ville in på Liseberg.